TONSÄTTAREN

Allan Pettersson 1911-1980


© foto Gunnar Källström

Allan Petterssons musik står med sitt direkta tilltal och sin bildskapande kraft i en skandinavisk tradition med Carl Nielsen och Jean Sibelius som ledande namn, men hans temperament är intensivare och konflikterna i hans musik bittrare. Han är med sina sexton fullbordade symfonier och sina symfoniskt anlagda konserter för violin och viola en av Sveriges främsta symfoniker under 1900-talet. Allt större uppmärksamhet ägnas numer också hans tidiga produktion av kammarmusik och sånger.

Allan Pettersson föddes den 19 september 1911 som det fjärde och yngsta av fyra barn. Fadern var smidesarbetare och modern, som hade starka musikaliska anlag, var hemsömmerska. Äktenskapet var problematiskt och ledde fram till skilsmässa efter vilken mor och barn levde i svårt armod. Allan Petterssons musikalitet upptäcktes i folkskolan. Han fick tidigt speluppdrag på begravningar, politiska möten, fester av olika slag etc., men inte förrän i 15-16årsåldern fick han regelrätta lektioner i violinspel och musikteori i en kostnadsfri yrkesutbildning på en aftonskola för arbetarungdom. Därefter arbetade han bl. a. som stumfilmsmusiker fram till inträdet på Musikaliska Akademiens konservatorium 1930. Under hela 30-talet studerade Pettersson vid Musikaliska akademien. Han hade tre olika huvudämnen: Först var det violinen, därefter violan och sist kontrapunktstudiet som stod i centrum. Vid mitten av 30-talet skrev han sina första kompositioner, möjligen inspirerad av Hindemith, Bartok och Stravinskij, som alla besökte Stockholm vid denna tid. Det är kammarmusik som speglar den unge stråkmusikern och konservatoriestuderanden och som visar tydliga tecken på hans personliga temperament och originalitet. Främst står Sex Sånger för röst och piano till texter av svenska och finländska modernister, Fantasie pour alto seul samt Fyra Improvisationer för stråktrio.

Musiker och tonsättare under utbildning
Petterssons framgångsrika violastudier ledde i slutet av decenniet till att han fick det prestigefyllda Jenny Lind-stipendiet för studier i Paris för violaprofessorn Maurice Vieux. Hans studieår 1939-1940 kom att bli kaotiskt pga krigsutbrottet men gav likväl värdefulla musikaliska impulser och mänskliga erfarenheter. Under 40-talet tjänstgjorde Pettersson som altviolinst i Stockholms Orkesterförening (idag Kungl. Filharmoniska Orkestern) och återupptog då också sitt komponernade. Samma år som han gifte sig (1943) började han skriva sina Barfotasånger (för röst och piano)till egna texter. Här finns den vuxne mannens uppgörelse med barndomsupplevelserna i originella texter och ett tonspråk, som visar inspiration från Schuberts lieder men också är fyllt av referenser till svenska poeter och till komponister hemmahörande både i konst- och populärmusiken. Sångerna kommer därefter mer eller mindre fördolt att dyka upp i en rad verk tvärsigenom hela hans instrumentala produktion och utgöra en viktig del av hans musikaliska berättarteknik.

Frankrike på 1940 talet

Parallellt med yrkesarbete och komponerande genomförde Pettersson under 40-talet grundliga studier i harmonilära och kontrapunkt som en förberedelse för studierna i komposition för tonsättaren Karl-Birger Blomdahl och i orkestrering och instrumentation för dirigenten Tor Mann. Studierna resulterade i verk både för stråkorkester och mindre ensembler: Främst står Konsert för violin och stråkkvartett (1949) och Konsert nr 1 för stråkorkester (1950). I båda dessa verk har Pettersson använt citat och fragment ur Barfotasånger på ett sätt som är genomgripande för verkens struktur och uppläggning. År 1951 påbörjade Pettersson sisyfosarbetet med sin aldrig fullbordade första symfoni och skrev samma år Sju sonater för två violiner. Den första sonaten är uppbyggd som en betraktelse över barfotasången Blomma vid min fot. Alla sju sonaterna utforskar violinernas klangliga och tekniska möjligheter och utgör ett imponernade tillskott till repertoaren för två violiner.

Studier i Paris
1951-1952 bröt Pettersson för en tid upp från den svenska ankdammen för att ännu en gång studera i Paris. Denna gång var det komponerandet som stod i centrum. Efter mindre lyckade studier för Honegger, Milhaud och Messiaen sökte Pettersson upp tonsättaren, dirigenten och tolvtonsteoretikern René Leibowitz (1913-1972), mannen som vidareförde arvet från Schönberg, Berg och Webern till en ung komponistgeneration i Europa och USA efter andra världskriget. Hos honom arbetade Pettersson med systematiskt upplagda övningar i tolvtonsteknik och med dess tillämpningar inom tre områden: orkestrering, analys och komposition. Även om Pettersson aldrig kom att tillämpa någon ortodox tolvtonsteknik i sitt komponerande, står det ändå klart att det tänkande han tillägnade sig med ibland dagliga lektioner för Leibowitz har haft ett viktigt inflytande på hans egen kompositionsteknik.

René Leibowitz

Tonsättare på heltid
Efter hemkomsten från Paris 1952 kunde Pettersson ägna sig åt komponerandet på heltid, något som möjliggjordes genom hustruns yrkesarbete. År 1953 fullbordade han sin märkliga Symfoni nr 2. Det bevarade skissmaterialet visar att han medvetet arbetar på flera nivåer – en seriellt influerad och en progammatisk med inspiration från två olika miljöer, dels uppväxtmiljön på Södermalm, dels ett antal dikter av svarta amerikaner. Inflytande från Mahler, musikaliska referenser bl. a. till Webern kan också spåras och allt detta i den form som kom att utgöra mönstret för alla hans symfonier under 60-talet, men som dessutom i sin idémässiga kärna pekar ända in i de sena verken på 70-talet. Därefter komponerade Pettersson i rask följd ytterligare två stråkkonserter samt Symfoni nr 3 och Symfoni Nr 4.

En invalidiserande reumatisk sjukdom försvårade från 1960-talet alltmer Petterssons personliga kontakter med omvärlden men tycks inte ha stått i vägen för hans komponerande. Under 60-talet tillkom symfonierna nr 5-8, de hittils mest framförda i Petterssons produktion och därefter den väldiga Symfoni nr 9 (1970) som markerar en slutpunkt för den utveckling som startade redan med den andra symfonin. Symfoni nr 6 är uppbyggd i relation till barfotasångenHan ska släcka min lykta, som framträder öppet i symfonins andra hälft.Symfoni nr 7 får sin speciella form och karaktär bl. a. genom bleckblåsarnas återkommande h-mollackord och har närmast blivit ett repertoarverk. Symfoni nr 8 är tvåsatsig men liknar ändå i sin formella uppläggning i viss mån den sjätte symfonin. Växlingen mellan häftig, ångestladdad karaktär och rofyllda, närmast meditativa avsnitt utmärker dessa symfonier.

Produktivt 70-tal
Under 70-talet komponerade Pettersson till synes oupphörligt en rad stora verk, både symfonier och soloverk. Symfoni nr 10 och Symfoni nr 11 skrevs efter Petterssons relativa tillfrisknande efter en lång och svår sjukhusvistelse och är av betydligt mindre omfång än de tidigare symfonierna. Medan Symfoni nr 10 har en mer uttalat utåtriktad apell är Symfoni nr 11 mer inåt- och tillbakablickande till sin karaktär. Därefter tillkom två verk för blandad kör, solister och orkester där texter av latinamerikanska diktare står i centrum. Det är Symfoni nr 12 ”De döda på torget” till texter av Pablo Neruda, och den tredelade kantaten Vox Humana där man också finner en dikt av Pablo Neruda, samt texter av latinamerikanska arbetardiktare och ett antal anonyma indianska dikter. I bägge dessa verk återknyter Pettersson till det engagemang för socialt och politiskt förtryckta människor som finns som en dold programmatisk nivå redan i den andra symfonin.

Pablo Neruda

Symfoni nr 14 och i den stora Violinkonserten nr 2 återvänder Pettersson till sitt tidigare koncept med att återanvända en barfotasång i symfoniskt sammanahang. Symfoni nr 15 har betecknats som centrum i Petterssons sena verk, som hans svanesång med en kraft och skönhet som kan jämföras med slutsatserna i Mahlers sena symfonier. Likväl följdes den femtonde symfonin av ytterligare några verk: Symfoni nr 16, en konsertant symfoni för altsaxofon och orkester, en posthumt upptäckt Violakonsert samt en oavslutad sjuttonde symfoni.

Laila Barkefors
fil dr. författare till “Det brinner en eld inom oss. En tonsättares liv och verk.”

Priser och utmärkelser